Jag har nog aldrig lidit med en IFK:are så som jag gör med Nicklas Carlsson just nu. Saken blir inte bättre av att han tidigare varit AIK:are. Nej, det här ska inte enbart handla om fotboll, mer om känslor.
Carlsson drog axeln ur led på försäsongen och fick ägna sig åt rehabilitering för att vara redo för den allsvenska starten. Han kom tillbaka snabbt, axeln är inte den del av kroppen man använder mest i fotboll, och har på träning och i träningsmatcher spelat med ett specialskydd som stabiliserar leden och motverkar en ny urvridning. Det har fungerat bra i matcherna. Fram till i dag.
I en luftduell mot Halmstads målvakt stöter Carlsson sin axel i en udda vinkel mot målvaktens sida. Han grimaserar och tar sig för axeln med en gång och armen hänger och sladdar. Han springer till bänken där han får hjälp med att slå den tillbaka. Han biter ihop och tänker fortsätta spela, men blåvittledningen tvingar honom av planen. Ingen idé att riskera ytterligare skador på axeln. Man ser besvikelsen i ögonen när han blir utbytt. Hela hans kroppsspråk skriker av smärta. Mental, mer än fysisk smärta.
Jag vet hur han känner sig. Första gången var det smärta och rädsla som fyllde mig. Rysningarna går skytteltrafik längs med ryggraden, bara jag tänker på det än i dag. Andra gången var rädsla och besvikelse. Tredje gången knäskålen stack åt fel håll hade jag ett ledstabilserande skydd motsvarande Carlssons axelskydd. När det omöjliga inträffade fanns ingen smärta eller rädsla. Bara enorm besvikelse och frustration. Tankarna och tårarna som kom när jag satt på väg hem från Rosenhill var vigda åt min frustration. Frustration över inte bli återställd och över att inte få utöva min idrott. Jag gav det en chans till. Sedan gav jag upp. Besvikelsen och frustrationen tog för mycket kraft.
För varje gång en led knäcks på det här viset, blir ledbanden uttänjda eller avslitna och det blir lättare och lättare att dislokera leden. Skydd eller oerhört väl återuppbyggda muskler kan hindra utvecklingen. Det var ingen hård smäll Nicklas Carlsson åkte på under matchen. Hans skydd hjälpte inte och rehabiliteringen har inte varit tillräckligt bra, gissar jag på utan att vara utbildad, men med hjälp av egen erfarenhet kring sjukgymnastik.
Carlsson hade gråten i halsen och tårar i ögonen när han blev intervjuad av Patrick Ekwall. Om det var brunkrämens stank som stack honom i ögonen, får jag ursäkta mig för hela detta blogginlägg, men jag tror det var besvikelsen och frustrationen som vällde fram. Rädslan syntes i ögonen sekunden efter smällen. Jag lider med honom och jag hoppas verkligen att han kan komma tillbaka som elitspelare i Sverige. Att han älskar fotboll och att det inte är på grund av smärta från den svällande axeln hans röst darrar i intervjun vet man för fysisk smärta, det vet inte den karln vad det är.
Carlsson drog axeln ur led på försäsongen och fick ägna sig åt rehabilitering för att vara redo för den allsvenska starten. Han kom tillbaka snabbt, axeln är inte den del av kroppen man använder mest i fotboll, och har på träning och i träningsmatcher spelat med ett specialskydd som stabiliserar leden och motverkar en ny urvridning. Det har fungerat bra i matcherna. Fram till i dag.
I en luftduell mot Halmstads målvakt stöter Carlsson sin axel i en udda vinkel mot målvaktens sida. Han grimaserar och tar sig för axeln med en gång och armen hänger och sladdar. Han springer till bänken där han får hjälp med att slå den tillbaka. Han biter ihop och tänker fortsätta spela, men blåvittledningen tvingar honom av planen. Ingen idé att riskera ytterligare skador på axeln. Man ser besvikelsen i ögonen när han blir utbytt. Hela hans kroppsspråk skriker av smärta. Mental, mer än fysisk smärta.
Jag vet hur han känner sig. Första gången var det smärta och rädsla som fyllde mig. Rysningarna går skytteltrafik längs med ryggraden, bara jag tänker på det än i dag. Andra gången var rädsla och besvikelse. Tredje gången knäskålen stack åt fel håll hade jag ett ledstabilserande skydd motsvarande Carlssons axelskydd. När det omöjliga inträffade fanns ingen smärta eller rädsla. Bara enorm besvikelse och frustration. Tankarna och tårarna som kom när jag satt på väg hem från Rosenhill var vigda åt min frustration. Frustration över inte bli återställd och över att inte få utöva min idrott. Jag gav det en chans till. Sedan gav jag upp. Besvikelsen och frustrationen tog för mycket kraft.
För varje gång en led knäcks på det här viset, blir ledbanden uttänjda eller avslitna och det blir lättare och lättare att dislokera leden. Skydd eller oerhört väl återuppbyggda muskler kan hindra utvecklingen. Det var ingen hård smäll Nicklas Carlsson åkte på under matchen. Hans skydd hjälpte inte och rehabiliteringen har inte varit tillräckligt bra, gissar jag på utan att vara utbildad, men med hjälp av egen erfarenhet kring sjukgymnastik.
Carlsson hade gråten i halsen och tårar i ögonen när han blev intervjuad av Patrick Ekwall. Om det var brunkrämens stank som stack honom i ögonen, får jag ursäkta mig för hela detta blogginlägg, men jag tror det var besvikelsen och frustrationen som vällde fram. Rädslan syntes i ögonen sekunden efter smällen. Jag lider med honom och jag hoppas verkligen att han kan komma tillbaka som elitspelare i Sverige. Att han älskar fotboll och att det inte är på grund av smärta från den svällande axeln hans röst darrar i intervjun vet man för fysisk smärta, det vet inte den karln vad det är.
2 kommentarer:
åwwww känner riktigt smärtan och besvikelsen. blörp men ´som du sa tårarna kan ju också bero på tonåring ekwalls make up ;S ;)
1-1 (vi äär väl nöjda..)
vanda
Hehe, jaa. Skulle vara galet kul om det var därför. Eller hans andedräkt, kanske?
Jaa, helt okej mot Göteborg med 1-1, även om inte IFK var speciellt bra någonstans.
Skicka en kommentar