Segerns sötma

När jag kom hem i dag låg en överraskning på min bädd. Ingen vet varifrån den kommer, men det tycks vara en personlig gåva, med tanke på att mitt namn och adress är nedtecknat för hand. Den ansvarige har till och med lyckats skriva fel bokstav, och sedan tvingats ändra om genom att skriva ovanpå den redan nedplitade krumeluren. Det ser nu ut som en anarkistsymbol istället. Gåvan var ett pinfärskt magasin i precis min smak. För att uttrycka det milt.

Jävligt udda artiklar om fotboll. Stopper heter magasinet och är det bästa jag någonsin läst i tidningsväg.

Men kära läsare, stanna kvar. Spring inte och göm er, för inlägget handlar visserligen om fotboll, men än mer om glädje och rus.

Jag bläddrar igenom och blir mer och mer glad för varje text och bild jag ögnar igenom tills jag ser en bild på en idrottsplats jag känner igen väl. Mjörnvallen i Alingsås och kvickt har jag kastats tillbaka ett antal år. Jag spelar fotboll och minns mycket väl året då vi vann Potatiscupen som spelades på just detta slitna fotbollstillhåll.
Jag har en del specifika minnen om hur vi lyckades skjuta bollarna över det många meter höga staketet och träffa båtarna som låg utefter bryggan i ån som flyter bredvid. Här gjorde jag mitt livs enda äkta hat trick dessutom. Hur jag på väg mot mittlinjen efter andra målet fick två tummar upp av Erhans charmige pappa. Och hur han skrek på mig av glädje för mig när jag gjorde mitt tredje och jag inte kunde sluta le efter det.

Spelandet hade dock sitt pris eftersom jag har haft en krånglande hälsena sedan liten fotbollsknatte. Till slut kunde jag inte springa mer och blev mästare i träningsoverall när vi med uddamålet slog Lidköping i final. Att jag hade ont i hälen kände jag inte av överhuvudtaget efter matchen.

I tidningen såg jag nu en bild på läktaren som står längs ena långsidan. Den är luggsliten och nednött av pensionärsrumpor, snedriktade vristträffar och kaffefläckar. Och så våra hoppade fötter. För efter finalen fick vi göra som de stora stjärnorna gör när de vinner cupfinaler. Upp i publiken som bestod av föräldrar, fotbollstokiga gubbar med söndagspermis från sina tanter och en drös av semifinalförlorarna. Upp och få medaljer en efter en. Kyssa och lyfta pokalen samtidigt som segerhymner spelas i högtalarna. Medaljen var tung, den tyngsta jag dittills förtjänat och glädjen var enorm.

Det där med att få uppleva, om än i oerhört mycket mindre skala, den stora cupsegerns sötma är något varje sportande ungdom borde få uppleva en gång i sitt liv.

Nu blev det mer fotboll än jag tänkt mig. Skit också. Men det behövdes för sammanhangets skull. För att förklara hur stort det var för en liten skit som jag.

Glädjen. Ruset. Stoltheten.

Nästa år var vi tillbaka och spelade final mot Lidköping igen. Den gången slog de oss. Det var inte lika kul att lämna över vandringspokalen som att få kyssa den. Men den gången fick jag min tyngsta silvermedalj.

Hur som helst. Jag vek av väldigt när jag försökte ta mig mot målet med den här texten. Det skulle bli en ren och skär hyllning till segerns sötma. Det blev en liten hyllning. Krokig och dan men likväl en skönsång.

För övrigt var inte det här det där inlägget jag babblat om. Bara så ni vet.