The Gayest Drink

Jag har en förkärlek till återblickar. Små minnesfragment som berättas om igen. Den här historien är nu så pass gammal att man ändå kan se tillbaka på den, med en del självinsikt och ironi. Den är snygg och komisk på något vis. Lite Fredrik och Filip-aktig. Och dessutom helt jävla sann.

Vi firar ett par födelsedagar på samma gång och det gör vi på klubben Audio i Brighton. Slutet av november förra året, att det redan gått ett knappt år är helt obegripligt, men tack vare infravärme kan vi njuta av uteserveringen. Jag går runt på en skral budget (inte egentligen, men en felräkning, med hela lägenhetsdepositionen inblandad, gör att jag tror att jag är ganska fattig) och hade koncentrerat mig på det lite billigare förfestandet.

Anton, the crazy-ass weirdo-beaver ni vet, är på besök och vi skall in i baren för att köpa någonting att dricka. Det, istället för att lyssna på ett av födelsedagsbarnens, Adam, eviga tjatande om att festen är någon annanstans på samma festinrättning.

”Men alltså, hör ni. Kom nu, festen är där nere.” följt av pekande fingrar och yviga armrörelser.

Följande utspelar sig på väg inåt.

Vi pratar ihop oss innan vi kommit fram till baren, som är bemannad av en ganska välbyggd mörk kille. Man skulle inte vilja möta honom i skogarna kring Moulsecoomb, som jag redan berättat om en annan gång. Han är respektingivande, punkt.

Bryr jag och Anton oss om det?

Mycket tveksamt.

One-liner’n slungas fram.

”Get me the gayest drink you have… Please.”

Blicken vi får tillbaka är på samma gång obetalbar och mördande.

”Sorry. What?”

Nervöst skratt hörs från de två svenskarna. Kort pinsam tystnad följer.

”Ehm. Ok. Det där gick inte som planerat… What drink do you recommend then?”

Han svarar inte, utan smäller upp en tjock bok på bardisken. Vi får välja själva. Tristmört. Hrm.

Vad vi drack?

Det äckligaste någon någonsin serverat. Whiskey, citronsaft och sirap i en vedervärdig blandning on the fucking rocks. Naturligtvis försvann hela min dagsbudget i sugröret.