Nu har jag gottat mig i fotbollsporr. Men det var mer mjukporr än hard core. Mindre nörd och mer känsla.
Danska fotbollslandslaget och dansk fotboll var på dekis fram till åttiotalet. Fram till 1971 fick inte utlandsproffs delta i landslaget. Uttalandet från den dåvarande danske landslagsmålvakten "Jag ser mig själv som en mycket medioker målvakt. Vi danskar är inte de som vinner." blev startskottet på en fantastisk framgångssaga som egentligen hade allt, inklusive öl och röd pølse. Det var förresten ölet som gjorde att dansk fotboll kunde bli professionell där i slutet på sjuttiotalet i och med den kostsamma anställningen av Sepp Piontek som förbundskapten, som Carlsberg sponsrade. En tysk fick danskarna att tro på sig själva.
Hysteriskt roliga uttalanden från bland andra nyss nämnde Piontek, Peter Schmeichel, Brian och Michael Laudrup, John Faxe Jensen och Morten Olsen. Fantastiskt råa bilder på tacklingar och brutala skallningar mer passande för Street Fighter. En helt urledhoppad/krossad/infekterad/exploderad knäskål och vild glädje på arenor runt om i världen. Och så kavalkaden av missriktade skott av Faxe Jensen som till slut ledde till en kanon i krysset på Ullevi i EM-finalen -92.
Faxe Jensen är för övrigt ny tränare för Bobbie Friberg da Cruz i Randers i år. Bara en sådan sak.
Men det här är långt ifrån nördigt, som jag inledde med att insinuera. Det är en varm historia som alla med minsta behov av feel-good borde se. En och en halv timma, med rysningar gång på gång. Regissörerna berättade på frågestunden efter filmen också att de tänkt sig att göra filmen som en miniserie, men jag tycker att formatet de övertalats att välja slår allt annat.
Det enda jag har att klaga på, är hur de drog kopplingarna till tyskarnas ockupation av Danmark under andra världskriget ett steg för långt. Att ha fokuserat på bilderna då landslaget firades på rådhusets balkong i Köpenhamn och på hur exakt samma plats varit erövrad knappt femtio år tidigare, hade varit lite mer smakfullt än att visa många arkivbilder på svartvita soldater i början av filmen. Nu kom bilderna på balkongen alldeles för sent, och vi var redan lite trötta på liknelsen. De tappade i värde helt enkelt.
Nåja, där fick filmen hoppa ned från "perfekt"-steget och nöja sig med en nästan-plats. Det är inte meningen att danskar ska kunna vinna. Egentligen.
Toppenbra ändå. ...Og det var Danmark.
Danska fotbollslandslaget och dansk fotboll var på dekis fram till åttiotalet. Fram till 1971 fick inte utlandsproffs delta i landslaget. Uttalandet från den dåvarande danske landslagsmålvakten "Jag ser mig själv som en mycket medioker målvakt. Vi danskar är inte de som vinner." blev startskottet på en fantastisk framgångssaga som egentligen hade allt, inklusive öl och röd pølse. Det var förresten ölet som gjorde att dansk fotboll kunde bli professionell där i slutet på sjuttiotalet i och med den kostsamma anställningen av Sepp Piontek som förbundskapten, som Carlsberg sponsrade. En tysk fick danskarna att tro på sig själva.
Hysteriskt roliga uttalanden från bland andra nyss nämnde Piontek, Peter Schmeichel, Brian och Michael Laudrup, John Faxe Jensen och Morten Olsen. Fantastiskt råa bilder på tacklingar och brutala skallningar mer passande för Street Fighter. En helt urledhoppad/krossad/infekterad/exploderad knäskål och vild glädje på arenor runt om i världen. Och så kavalkaden av missriktade skott av Faxe Jensen som till slut ledde till en kanon i krysset på Ullevi i EM-finalen -92.
Faxe Jensen är för övrigt ny tränare för Bobbie Friberg da Cruz i Randers i år. Bara en sådan sak.
Men det här är långt ifrån nördigt, som jag inledde med att insinuera. Det är en varm historia som alla med minsta behov av feel-good borde se. En och en halv timma, med rysningar gång på gång. Regissörerna berättade på frågestunden efter filmen också att de tänkt sig att göra filmen som en miniserie, men jag tycker att formatet de övertalats att välja slår allt annat.
Det enda jag har att klaga på, är hur de drog kopplingarna till tyskarnas ockupation av Danmark under andra världskriget ett steg för långt. Att ha fokuserat på bilderna då landslaget firades på rådhusets balkong i Köpenhamn och på hur exakt samma plats varit erövrad knappt femtio år tidigare, hade varit lite mer smakfullt än att visa många arkivbilder på svartvita soldater i början av filmen. Nu kom bilderna på balkongen alldeles för sent, och vi var redan lite trötta på liknelsen. De tappade i värde helt enkelt.
Nåja, där fick filmen hoppa ned från "perfekt"-steget och nöja sig med en nästan-plats. Det är inte meningen att danskar ska kunna vinna. Egentligen.
Toppenbra ändå. ...Og det var Danmark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar