När jag går på promenad i mina grå och trista kvarter händer det allt som oftast att jag på något vis går förbi huset där jag spenderade mina första åtta år i livet. Men det här handlar inte om huset, utan om en parkering vid en nedlagd närbutik precis bredvid.
När jag var liten och min mormor var i Göteborg och hälsade på, gick vi varje dag för att köpa tolvkaffesfika på den lilla butiken i den låga, röda byggnaden som mer ser ut som en container än något annat. Butiken bar sig inte, och om jag inte minns helt fel var det planerna på att bygga köpcentrum fem-sexhundra meter längre bort längs vägen som fick det att börja existenstvivlas rejält. Köpcentrumet byggdes, och nu bor jag precis bredvid det istället.
Den röda containern fick nya ägare i Göfab som uppförde den svenska varianten av "One Dollar Store" som frodat stora framgångar i USA. Mängder av privatimporterade varor med tyska, turkiska, grekiska innehållsförteckningar stuvades in och butiken klarade sig ett bra tag enbart på oss mellan- och högstadieelever som var mer än nöjda med att kunna köpa tre läskburkar och tre glassar för en Selma. Efter två stängningar och återöppningar fick de så ge med sig och sedan dess har det stått mer eller mindre tomt.
Så börjades det ryktas om att det skulle bli ungdomsgård men istället kom det upp en skylt "Mix Nuts" som inte gjorde någon förutom ägarna klokare. De kunde knappt svenska, och någon tydlig verksamhet blev det aldrig för de två fönster som huset är förädlat med bommades igen och svarta tygskynken hängdes för glasdörrarna. Jag ska inte säga något säkert, men jag tror skylten är borttagen nu.
Och efter denna historia tillbakablick kommer vi tillbaka till för ett par veckor sedan. Jag promenerade och ett par män turades om att köra in bilar och tränga ihop så många som möjligt på den lilla parkeringen. Upp på gatsten och gräsmattor, här skulle de prompt in. Och så "spärrade" männen för infarten med en tunn gummislang med gulröda reflexer.
För ett par dagar sedan blir jag lite paff när jag ser en stor biltrailer köra iväg med fem av bilarna på släp. Alla är Toyotamodeller i olika färger, men alla ser ut att komma från nittiotalet. Så jag tittar efter på det tjugotal bilar som står kvar, alla är Toyotamodeller i blandade kulörer från en och samma tidsepok, och ja, kanske till och med samma årsmodell. Vad är grejen med detta?
I dag gick jag förbi igen och de fem bilar som försvunnit var ersatta, möjligtvis tillbakaställda men var är logiken i det? Ta en söndagstur med fem bilar på ett lastbilsflak? Njae.
Toyota Corolla från 1996 någon gång. Vad får en normalt funtad person att samla ihop ett tjugotal och ställa upp dem på en parkeringsplats på Hisingen? Finns det något speciellt värde i just den här bilmodellen för så jävla snygg är den inte? Någon som vet..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar