Besvikelse.

Den otroliga besvikelse jag känner i kväll är obeskrivlig.
GAIS spelar uselt första halvlek. Hammarby vinner hörnstatistiken med 7-0. Inte bra någonstans. I andra halvlek kommer GAIS ut som ett helt nytt lag och tar ledningen med 1-0. James Keene. Glädjeyra, men ändå med en tillbakadragen attityd. Det är fortfarande dryga halvtimmen kvar av matchen. Så när Keene återigen nätar med dryga kvarten kvar utbrister total eufori. Men som gaisare dämpas man efter någon minut och vi vet vad som kommer att hända. Vi klappar igenom.
Vi klappade inte riktigt igenom ändå. Bra spel, men när Hammarby reducerar med knappa tio kvar är scenariot på väg att bli ett faktum. Annas en minut sena "NEEEJ!" målar upp en rätt klar bild. Vet inte hur hon lyckades, men hon förstod inte förrän låååångt efteråt att det blivit mål.
Scenariot var ett faktum när ex-öisaren Paulinho gjorde sitt andra mål i den 91:a minuten. Besvikelse.

2-2 slutade matchen. Vi var inte nöjda med att ha tappat 3 säkra poäng under matchens gång.
Dom var inte nöjda med att ha tappat 3 förhandstippade poäng.
Näe. Idag var ingen nöjd på Gamla Ullevi.
Möjligtvis Nina då.
Men jag tror på GAIS ändå. Vi kommer hänga kvar. Seger mot Halmstad är givet på hemmaplan. Dessutom blir det en otroligt viktig match i och med att de ligger tia och vi nia. Klarar vi vinst där är vi med halva foten i Allsvenskan 2007.
Men trots allt, det kunde ha sett för jäkla dåligt ut om vi förlorat mot Djurgården borta och om även dagens match blivit poänglös. Då hade vi legat risigt till. Det händer saker hela tiden i fotboll, den som säger något annat kan vi hänga med rep från ribban.

Har käkat upp den största besvikelsen genom att kolla på Team America. Helfestlig film det där.