Champions League.

Åh, vad glad jag blev. Trots att jag haft Manchester United rätt nära mig sedan 1998, unnade jag Celtic segern i kväll. När jag tänker efter, bankar nog hjärtat hårdare för Celtic än för United. Nästan bara för att publiken i Glasgow är one-of-a-kind.
Blev förbannad när Viasat Sport 1 bryter mitt i "You'll never walk alone" och börjar prata strunt om mjukisdjur. Åh. Jag är inte en hel människa förrän jag varit på Celtic Park och upplevt atmosfären när så många människor sjunger tillsammans, så starkt och känslofyllt.

Sättet Celtic vann på var också det fantastiskt. Tio minuter kvar; Manchester har dominerat matchen igenom, skapat halvchanser men inte kunnat vara effektiva nog för att ta ledningen. Celticspelare blir fälld 10-15 meter utanför straffområdet till höger. Japanen Nakamura(?) kliver fram och slår en underbar frispark i närmsta krysset. Otagbart för manchestermålvakten Edwin van der Sar. I slutminuterna får Manchester frispark i liknande läge. Cristiano Ronaldo drämmer till bollen, som tar i muren och studsar långsamt ned i famnen på celticmålvakten. Publiken jublar, men förgäves för ingen har hört att domaren blåst straff. När bollen träffade muren träffade den också en celticspelares (möjligen Gravesen eller Lennon) arm när denne skyddade ansiktet. Det är ju förbjudet och som sagt, straff tilldömd.
Louis Saha kliver fram och lägger upp bollen. Stök och bök mellan Naylor och Neville som dröjer lite grann. Domarens signal kommer och en antagligen något okoncentrerad Saha slår en ganska dålig straff och Buruc i celticmålet kan rädda.
Sista minuterna blir bara rensningar från Celtic och en oövervinnerlig kämpaglöd personifierad av Jan Vennegoor of Hesselink (längsta efternamnet på tröjryggen någonsin?) som knappt kunde stå upp under sista kvarten.
Celtic 1-0 Man Utd.