Bara vanligt vatten.

Egentligen är det ingen big deal att det regnar. Regn är mysigt.
Så länge man sitter inomhus i sin varma stuga med tända ljus.

Nu kan man inte göra det hela tiden, utan då och då måste man ut och utföra sina ärenden. Som när man måste gå (läs skutta) till skolan.
Det var faktiskt ganska fint väder i helgen, och om man ser på hur det har varit annars var det kanonväder.
När en kille i min ålder klev på bussen svor han och frågade sin kompis om de hade hamnat i Borneo. Precis innan bussen stannade kom ett skyfall. Det slutade, men strax därefter kom ett till. Korta men otroligt intensiva. Likt de i regnskogen som killen syftade till.

Jag rörs inte direkt av regnet. Jag känner mig rätt hopplös med mina kryckor ändå, som jag för övrigt tappade på bussen och de for i golvet med ett sådant buller att jag nästan skrämde livet ur en söt tjej som satt och antecknade i sin kalender. Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Men om jag inte hade haft kryckorna, hade jag svurit minst lika mycket som alla andra åt regnet. Det börjar gå till överdrift.
Samtidigt som vi förbannar vattnet lyckades det med konststycket att få oss lediga från idrottsfysiologin i dag. Vår lärare hade fått en vattenläcka hemma hos sig och var tvungen att se om sitt egna bo.

Jag kan inte hjälpa att jag skrattar när jag tänker tillbaka på min bussresa.
Det som började så bra, trots att det inte gjorde det.
Jag lyckades missa den buss jag egentligen tänkt att ta för att ha lite marginal och vara i tid till lektionen. Men jag skulle trots allt hinna till lektionen om jag tog den senare. Det är otroligt svårt att missa två bussar i rad - även om det inte är omöjligt.
Busschauffören verkar för en gångs skull harmonisk när bussen anländer på utsatt tid. Bra att den för en gångs skull håller tidtabellen. Det är lagom med folk och bussen kör på smärtfritt. Jag tänker: Gud, så härligt att det för en gångs skull fungerar med kollektivtrafiken. Man åker med en buss som inte har några fel och man har det riktigt trivsamt på resan. Inga hastiga inbromsningar eller tvära kurvor. Strax efter att jag tänkt detta får en av mittendörrarna frispel och vägrar stänga sig. Efter lite strul kommer den dock på bättre tankar och jag inbillar mig att det nog bara var för att precis hyllat bussen i mina tankar.
Vi kommer över Göta älvbron, fast inte riktigt ändå. Nästan över på fastlandssidan stannar vi och man kan se flertalet spårvagnar och bussar som står stilla framför oss. Tydligen har spårvagnarna havererat på grund av ett elfel. Orsaken till detta elektriska missöde var tydligen regnet. Detta eviga regn. Vi sitter fast och jag kommer till skolan 20 minuter för sent. 20 minuter för sent till mitt korta och koncisa föredrag om Samuel Beckett med tillhörande boksamtal i grupp.
Att man aldrig ska få vara nöjd med någonting. Regn, kollektivtrafik och böcker. Det sistnämnda grundar jag på att boken inte var någon höjdare.

Men egentligen är det ju ingen big deal att det regnar. Det är mysigt. Eller?