Söndagskrönika.

Är det bara det att vi svenskar är så förbannat försiktiga? Eller håller vi på att bli ordentligt ifrånsprungna i fotbollsvärlden?

I Sverige utökar man Allsvenskan för att få mer plats för ungdomar att slå sig in i lagen. På sikt kanske det har sin inverkan på landslaget i och med att fler och fler talanger får mer speltid. Men om man blickar mot England och deras högsta liga, som jag rankar som bäst i världen med sitt fysiska spel samtidigt som man har oerhört tekniska spelare blandat, så släpper man fram unga förmågor på ett helt annat vis. Vi har Wayne Rooney och Christiano Ronaldo. De har ju varit med hur länge som helst känns det som, men i verkligheten är de fortfarande, med svenska mått mätt, talanger som ska skolas in i laget.
För det är just detta som är problemet med svensk fotboll i dag. Det skolas in alldeles för länge. När vi tror att Markus Rosenberg fortfarande är en jättetalang som 24-åring, då är vi helt ute och cyklar. Nyss nämnda Manchester United-spelare är yngre än vår jättetalang och de är världsspelare. Visst. Selektivt urval är väl en faktor. Vi är inte så individuellt drillade som i andra länder, och vi tänker främst på laget i ungdomsår. Mycket kollektiv bestraffning och liknande.

I Sverige vågar man inte på samma sätt släppa fram talanger. Just detta år har kanske varit lite av ett trendbrott skulle jag dock vilja säga, då både Elfsborg och AIK hade ett relativt ungt lag på planen och kunde dra ifrån i toppen. Men fortfarande. Det är löjligt att höra gaisare klaga och förbanna unga spelare de aldrig sett spela. Kan bero på att de aldrig fick chansen i och med att lagen köper hem dyra importer och sätter framför sina egna talanger. Djurgårdens Quirinho var verkligen årets flopp i Allsvenskan. Jag tror aldrig jag sett en så dyr spelare prestera så lite under en hel säsong. Han har lovat bättring till nästa år. Men jag hade hellre velat se en ny Hysén träda fram från Djurgårdens täta ungdomsled.

Men en sak till. Det här med att späda ut serien med två lag till lär knappast höja den svenska fotbollsstandarden. Den lär bredda den. Men inte höja den. Det är så Danmark fått en liga som håller för internationellt spel. Man har minskat på lagen och fått den högsta eliten som spelar. Man tycker ju att Sverige borde ha en bredare elit i och med att vi är dubbelt så många invånare, men tyvärr gäller inte det logiska tänkandet inom fotboll, eller resten av sportvärlden. I många andra sporter är vi exceptionellt bra för att vara ett sådant litet land, titta bara på hockeyn. Bara i New York bor lika många som i Sverige och ändå har Sverige en skarpare elit än USA.

GAIS satsar ungt denna övergångssäsong. Det märks på inköpen. Stabilt bakåt med äldre och rutinerade spelare. Ett stabilt mittfältspar där man kan variera mellan Khari, Lundgren och Ekong. Förhoppningsvis vår 24-årige jättetalang Bobbie på kanten och så ett tvåmannaanfall med en ung hungrig och en lite mer rutinerad som agerar målgörare och fadder åt den yngre. Hoppas någon är på ingång. Det här är riktigt bra. Det är 2008 vi ska vara på vår ordentliga väg mot Champions League. Utveckling sker genom att ta risker.

(okej, ingen klockren krönika, för jag orkar inte disponera den ordentligt, men jag får fram det jag vill säga i alla fall.)