Tankar.

Det är något med konstiga saker som fascinerar mig. Sådana saker som dödliga människor fnyser åt och skrattar. Jag vet precis hur det är. Efter drygt två år med hovåsbarnen i vår klass är det oundvikligt att inte veta hur det är.

Senast på biologilabben till exempel. Alla hovåsbarn går tyska sektionen som är indelat i sin egna grupp vid labbtillfällena. Markus heter ett av hovåsbarnen och vi andra i den första labbgruppen har skrivit upp vår längd samt uppmätta lungkapacitet. Blå penna för killar, röd för tjejer.

Hela tyskgruppen kommer invällandes när vi plockar i ordning sakerna för att gå därifrån och Markus hinner inte sätta sig ned förrän han måste utbrista i hån "Vem fan är 1,68?!".

Jag svarar lugnt att "Jo Markus, det skulle vara jag.". Han själv blir något skamsen och en annan av hovåsbarnen, Oscar, lugnar Markus med orden "Håll det inom dig, Markus" och ler.

Jag rörs inte av smädelsen eftersom jag alltid fått veta att jag är kort. I alla fall sedan mellanstadiets början. Då tog jag åt mig tillräckligt för hela livet. Nu stör jag mig bara på sådant beteende.

Detta är ett av de tillfällen då jag varit mål för hånet. Det förekommer så gott som dagligen i och med att det faktiskt inte bara är personer i deras närhet som får sig oförtjänta kängor. Så fort en estet passerar väcks förakt. Så fort en film inte innehåller mängder av stora namn, action och sex är den det sämsta de sett. Brokeback Mountain är bara ett exempel, men det är det som står närmst i tid. Så fort det handlar om homosexualitet, ja jävlar vad det är fruktansvärt.

Minns just denne Markus och Oscars miner när vi var på en pjäs förra året. Armé av älskande hette den och spelades upp av en teaterensemble bestående av enbart homo-, bi- och transpersoner. De såg ut att vara riktigt äcklade. Oscar förvånade mig, och sade faktiskt efteråt att han tyckt att pjäsen varit ganska bra, varpå Markus ger honom en blick som visade precis vad han tyckte och sådana ord säger man inte högt om personer. Inte ens om man heter Markus. Ett av många roliga ögonblick, då man nästan, nej man gör ingenting annat än skäms över dem.

Jag betvivlar att Markus, eller något av de andra hovåsbarnen läser detta, då ingen har min msn och jag inte har berättat för någon av dem om denna sida. Jag tror inte heller att man har googlat på mitt namn och faktiskt tittat in här. Det var inte heller min mening att de skulle få veta, men jag behövde skriva av mig. Hittar de igen det här, kanske de får sig en tankeställare.

Anledning till att jag faktiskt inte skriver något anonymt i detta inlägg är för att personen/erna skall få veta. Jag hoppas faktiskt att Markus stavar med c.

Jag började tänka på det här för att jag fastnade rejält i första sidorna av Samuel Becketts bok Maloneys död. Det är nog en typisk bok hovåsbarnen skulle hata.

Och som sagt. Jag snackar skit om dem, så jag är inte bättre jag. Men jag gör det i syfte att få ut mina tankar. Inte i att förnedra någon annan.