Parkbänk.

Det var en gång meningen att jag skulle skriva ett blogginlägg om en parkbänk.
Närmare bestämt den i backen upp mot Frihamnen/Bananpiren om man kommer med 16 från Göta älv-bron. Visst, den fyller en viss funktion för de som vill ha en vilopaus efter den cykelovänliga bron, men jösses. Landskapet man blickar ut över kan inte bli gråare?
Där man sitter har man leden mot Backaplan i blickfånget, till vänster ligger en Preemmack, till höger stängsel, grus och järnvägsspår. Dessutom misstänker jag snålblåst och kyla innanför jackan. Platserna är nog en av de ogästvänligare i trakten.
Med lätthet hittar man bättre placeringar av parkbänken. Jag undrar, om det det är någon som klagat över att det inte funnits någonting att sitta på i det området. Mitt i ingenstans. Mellan någonstans och någon annanstans. Mellan A och B. Ja, ni förstår. Där finns ju ingenting?
Istället ser det mer ut som att Någonstans är 1 och Någon Annanstans är 2. Parkbänken är ettkommafem. Man kan hoppa över den om man vill, men den finns där. Undermedvetet.
Parkbänken är tragisk. Det gör lite ont i mig varje gång jag se den stå där. Ensam, vindpinad och blöt (om det regnar förstås). Som vore han utkastad, eller nej ännu värre utestängd, från samhällets liv och lust. Utelämnad till sitt långsamma förfall.

Nu måste jag samla mig.