Älsklingen är hemma.

Åh. Nina kom. Men dessförinnan kom också Yannick Tregaro ut genom dörrarna.
Det var en märklig känsla jag fick när jag träffade Nina. Det var inte direkt speciellt att träffa henne först, eller ja, jo, det var det såklart. Men efter det var det inte så himla märkvärdigt. Det var istället när jag låg bredvid henne och höll om henne, när vi tittade på Cityakuten som glädjen infann sig på riktigt.
Då smög det sig fram en glädjetår i ögat.
Riktigt mysigt.
Har saknat henne så.

Gillar absolut inte tanken på att hon skall ned igen snart, och då i flera månader. Hon svamlade någonting om att skaffa visum i upp till ett helt år. Jag vill verkligen inte det.

Men om hon vill, så ska hon så klart få göra det. Jag får åka och hälsa på helt enkelt.

Och jag tycker så mycket om presenterna jag fick också. Ett halsband, ett armband och ett par surfshorts. Åh. Älska. Och så såklart en meter sånt där läderband som jag tycker om att ha runt halsen. Tack!