OTYMPLIG BLOGG

Ett vindstört regn faller mot mitt fönsterbleck.
Kan inte bestämma mig för om det är rogivande. Jag undrar om det blåser på månen. Hos vår vän Ted. Jag undrar vilken måne som blev hans egen. Jag ska också ha en måne alldeles för mig själv. Där kan jag titta på när människorna fyrahundra år från nu steks likt myror steks av sadistiska åttaåringar.
Datorn värmer mitt skrev och sitter jag så här för ofta kommer jag antagligen eliminera min mors chanser att bli farmor. Då slipper i och för sig mina eventuella ättlingar uppleva känslan av att stekas. Note to self: Skaffa ett sängbord. Helst stort och otympligt.

Otympligt. Jag tycker om det ordet. Men det finns inget ord, tympligt, för svenskan att stoltsera med? Ingenting har någonsin varit tympligt. Ingenting någonsin.

Regnet dränks i trumpeter från skrala högtalare utan bas.
Svenska kärlekstexter blir så ofta krystade, men det finns några som kan. Det är rösten som gör det. Per Gessle kan inte sjunga om kärlek. Uggla är en annan som man inte känner något extra av. Kärlek i sång skall sjungas med vemod på svenska. Då blir det äkta på ett helt annat vis. Håkan kan, Lasse Lindh kan också. Geez.

Sängen är så skön att jag aldrig vill lämna den. Lämna förpliktelser och ansvar. Jag såg vuxenlivet i vitögat för ett par dagar sedan. En värld fylld av krav. En gigantisk vägg som skulle fyllas med ett liv i form av en al fresco-tavla. Skynda skynda, innan ytan torkar. Innan tiden tar slut. Innan vi försvinner. Jag sprang och gömde mig, och slösade bort tid. Jag tog upp penseln och kämpade med färgerna. Skapade något, släppte färgpaletten och drog ned baskern för ansiktet och somnade med huvudet mot chiffonjen. Om jag haft någon, eller för all del - ägt en basker.

När jag trodde att de kroppsliga krämporna var över, återuppstod de med precis den motsatta känslan av glädje man får när någonting borttappat eller försenat dyker upp. Glasögon eller mens. Välj själv - det är oftast samma sköna känsla. Tänk er då den känsla som dyker upp om något inte dyker upp som det borde. Allt för ofta - ångest.

Det börjar bli tröttsamt med det eviga leendet. Att inte kunna skrika ut något stort. Slita ut halsen och tänja på gränserna. När man tänjt på gränserna måste man tänja lite till, för när man gjort något blir det inte samma effekt andra gången. Att göra första gången speciell är svårt, och det går inte att bli bra på det.
Första gången är första gången. Sedan finns det inte mer. Damn.

För övrigt: Varför hjälper ni mig inte med att få ihop en godkänd iPod-playlist?
Jag ropar, ropar efter hjälp från er - veckans 200 unika.