Mamma, du har ett klantarsel till son

Stryk delen om den ansvarstagande Michael som jag skrev om i "Just nu längtar jag bara till januari". Han finns inte. Just som jag höll på att falla in i drömmarnas land rycker jag till och en tanke slår mig hårt. Jag har inte tackat ja till min plats i fortsättningskursen i Engelska på GU. För en stund dämpas min nervositet av att jag tror att den 28:e var igår lördag, och därför skall inte anmälan vara inne förrän imorgon måndag. Men så är icke fallet, inser jag bråkdelen av en sekund senare. Jag har missat sista svarsdag. Slängde i väg ett mejl fort som ögat och skrev ned någon riktigt fjantig bortförklaring som enkelt skulle kunna avfärdas genom en googlesökning. Annars brukar jag stå för fel jag gör - men när jag skäms, då är det helt plötsligt inte jag som har gjort något. Mänskligt beteende kallar jag det i efterhand och skäms ännu mer.

Fan. Det här måste gå att ordna på något vänster. Gör det inte det, får jag gå någon annan hemsk kurs där ingen annan vill gå. Olika typer av värsta-möjliga-scenarion spelas upp i huvudet. Hur ska jag nu kunna somna? Varför tackade jag inte ja direkt bara? Åh, jag är så dum. Ett riktigt klantarsel.