Destination: Ett kafé i Kemp Town. Dit skall bussen bära mig; den beige-röda dubbeldäckaren som genom regnet syns på håll. Över gatan leker ett gäng fulla ungdomar katt och råtta mellan tutande bilar. De går på bussen strax efter mig.
”Keep it fucking quiet, lads!” ekar busschaufförens röst.
Jag bryr mig inte om dem, sätter mig på övervåningen och skruvar upp volymen på min iPod som spelar ljuv göteborgsk rock från en skäggig man i kaftan och sina vänner. Imma på rutorna och himlen är nattsvart, klockan är ännu bara åtta, men jag vet var jag skall och jag vet vart jag skall gå av. St. James’ Street närmar sig och när bussen öppnar sin dörr kliver jag av.
”Cheers!”
”Cheerio, mate!” svarar föraren.
Jag ser en vän utanför den orientaliska butiken på hörnet. Säger hej och uppdaterar läget, ser tre andra bekanta ansikten och vi tar ett par steg uppför gatan till ett kafé. Med en vackert dekorerad kaffe sitter vi och diskuterar gemensamma ämnen som vi aldrig pratat om förut. En av vännerna rullar en cigarett, vilken blir helt misslyckad.
”Det beror på filtret”, skyller han ifrån sig, och förbannar sig själv för att ha köpt fel sort.
Värmeljusen på borden skapar levande skuggor på de mörka väggarna och taklampornas sken dämpas för att ge ytterligare uppmärksamhet åt den belysta mikrofonen i hörnet. Bakom scenen hänger mörka gardiner för att skydda från insyn och utsikt.Det regnar fortfarande på andra sidan fönstret och gardinerna. Människorna som slinker in av nyfikenhet eller av målmedvetenhet skakar av regnet från sina paraplyer och regnrockar.
En nervös, ung kvinna äntrar scenen med en gitarr. Såpbubblor börjar fylla rummet som nu också är fullt av människor som vill lyssna på det mäktiga ordet.
”I might forget the text and whatever ‘cause I’m so fucking nervous but hey – here it goes” darrar hennes röst. Hennes sång är lugn och vacker. För ett slag, genom två och en halv låt är hon det vackraste man kan föreställa sig. Avskalad och naken för allas blickar, sjungandes sina egna texter och spelandes sin egen musik. Det blir bara två och en halv sång hon spelar det sista stycket har gått henne förlorat i nervositeten.
Min vän förbannar fortfarande sin misslyckade cigarett. Vi får berättat för oss att en man från Sydafrika skall läsa upp ett par dikter för oss. Han kliver upp i ljuset (Regnet smattrar fortfarande ned bakom scenen). Utseendet gör honom till vilken kille som helst i tjugofemårsåldern, men då han med skälvande röst handlar om en självupplevd historia, en mycket traumatisk historia, lyser ljuset på honom på ett annat vis och man kan se ett ärrat ansikte. Inte utan knytnävar och knogar, men av livet.
Han börjar lugnt. Ökar i tempo och rimmen tätnar. I mitten av sin upplevelse når aggressiviteten sin kulmen och han skriker ut sin desperation och viftar med armarna för att få oss att förstå. Argsintheten dör ut och sorgen, desperationen finns kvar. De sista raderna är tyst viskande. Håret på mina armar står upp och jag vill aldrig att applåderna skall sluta. (Detta var för övrigt ingen romantisering) Med tårar i ögonen tar han emot värmen från oss i publiken som önskar vi kunde vara som honom.
Han lir som en inspirationskälla för oss andra vilsna författarsjälar som inget hellre vill än att berätta och framföra. Regnet smattrar och stundom hör man vinden vina förbi de tunna glasskivor de kallar fönster i det här landet. Det finns mycket kärlek i det mörklagda rummet. Så slocknar ett värmeljus. Jag går hem genom regnet och fantiserar ihop sagor om prinsar, prinsessor, mediemoguler och rocklegender. Det kan bli en lång natt med pennan i hand.
Egentligen satt jag kvar och avnjöt fler historier, sånger och dikter. Sedan tog jag bussen hem. Men jag satt uppe långt kvar på småtimmarna och tänkte. Skrev sagor i mitt inre. Som någon gång, någonstans kanske kommer ut på ett tomt ark papper.
”Keep it fucking quiet, lads!” ekar busschaufförens röst.
Jag bryr mig inte om dem, sätter mig på övervåningen och skruvar upp volymen på min iPod som spelar ljuv göteborgsk rock från en skäggig man i kaftan och sina vänner. Imma på rutorna och himlen är nattsvart, klockan är ännu bara åtta, men jag vet var jag skall och jag vet vart jag skall gå av. St. James’ Street närmar sig och när bussen öppnar sin dörr kliver jag av.
”Cheers!”
”Cheerio, mate!” svarar föraren.
Jag ser en vän utanför den orientaliska butiken på hörnet. Säger hej och uppdaterar läget, ser tre andra bekanta ansikten och vi tar ett par steg uppför gatan till ett kafé. Med en vackert dekorerad kaffe sitter vi och diskuterar gemensamma ämnen som vi aldrig pratat om förut. En av vännerna rullar en cigarett, vilken blir helt misslyckad.
”Det beror på filtret”, skyller han ifrån sig, och förbannar sig själv för att ha köpt fel sort.
Värmeljusen på borden skapar levande skuggor på de mörka väggarna och taklampornas sken dämpas för att ge ytterligare uppmärksamhet åt den belysta mikrofonen i hörnet. Bakom scenen hänger mörka gardiner för att skydda från insyn och utsikt.Det regnar fortfarande på andra sidan fönstret och gardinerna. Människorna som slinker in av nyfikenhet eller av målmedvetenhet skakar av regnet från sina paraplyer och regnrockar.
En nervös, ung kvinna äntrar scenen med en gitarr. Såpbubblor börjar fylla rummet som nu också är fullt av människor som vill lyssna på det mäktiga ordet.
”I might forget the text and whatever ‘cause I’m so fucking nervous but hey – here it goes” darrar hennes röst. Hennes sång är lugn och vacker. För ett slag, genom två och en halv låt är hon det vackraste man kan föreställa sig. Avskalad och naken för allas blickar, sjungandes sina egna texter och spelandes sin egen musik. Det blir bara två och en halv sång hon spelar det sista stycket har gått henne förlorat i nervositeten.
Min vän förbannar fortfarande sin misslyckade cigarett. Vi får berättat för oss att en man från Sydafrika skall läsa upp ett par dikter för oss. Han kliver upp i ljuset (Regnet smattrar fortfarande ned bakom scenen). Utseendet gör honom till vilken kille som helst i tjugofemårsåldern, men då han med skälvande röst handlar om en självupplevd historia, en mycket traumatisk historia, lyser ljuset på honom på ett annat vis och man kan se ett ärrat ansikte. Inte utan knytnävar och knogar, men av livet.
Han börjar lugnt. Ökar i tempo och rimmen tätnar. I mitten av sin upplevelse når aggressiviteten sin kulmen och han skriker ut sin desperation och viftar med armarna för att få oss att förstå. Argsintheten dör ut och sorgen, desperationen finns kvar. De sista raderna är tyst viskande. Håret på mina armar står upp och jag vill aldrig att applåderna skall sluta. (Detta var för övrigt ingen romantisering) Med tårar i ögonen tar han emot värmen från oss i publiken som önskar vi kunde vara som honom.
Han lir som en inspirationskälla för oss andra vilsna författarsjälar som inget hellre vill än att berätta och framföra. Regnet smattrar och stundom hör man vinden vina förbi de tunna glasskivor de kallar fönster i det här landet. Det finns mycket kärlek i det mörklagda rummet. Så slocknar ett värmeljus. Jag går hem genom regnet och fantiserar ihop sagor om prinsar, prinsessor, mediemoguler och rocklegender. Det kan bli en lång natt med pennan i hand.
Egentligen satt jag kvar och avnjöt fler historier, sånger och dikter. Sedan tog jag bussen hem. Men jag satt uppe långt kvar på småtimmarna och tänkte. Skrev sagor i mitt inre. Som någon gång, någonstans kanske kommer ut på ett tomt ark papper.
2 kommentarer:
Mr M!
Bra, Lagercrantz. Bra.
anonym
Tack, Anonym. Tack.
Skicka en kommentar