Alldeles för tidigt

För övrigt gick jag upp tidigt i dag för att äta ordentlig frukost och ladda för en ordentlig löprunda, den första detta år. Vaknade strax före sju och kunde inte somna om, låg och lyssnade på hur pappa försov sig och stressad klampade ut genom dörren. Gick upp kring kvart över sju och åt frukost med mamma. Det händer inte speciellt ofta och definitivt inte så ofta som man kanske borde - det är ganska mysigt.

Lät maten sjunka in och drog på mig alla de kläder man behöver för en löprunda när temperaturen ligger kring nollstrecket. Ut i friska luften vid nio och snabb gång som uppvärmning. Vilken härlig dag det här kommer att bli. Börjar ta de första löpstegen och efter ungefär tio meter känner jag att det inte håller. Knäet spökar på ett nytt vis och solens strålar förmår inte täcka det milstjocka täcket av moln. Det blir mörkt igen och för att öka på det drar jag ned mössan över ögonen. Fan.

Det gör ont precis där den lilla vridningen, jag ådrog mig när släktens nya gunstling (hunden Stina) sladdade in i benet under julhelgen, kändes. Förutom smärtan, finns där en känsla av instabilitet som oroar mig. Just denna instabilitet har jag känt efter hundsammanstötningen då jag suttit eller legat stilla med knäet så att det stelnat till. När jag skall gå efteråt smärtar det och gången blir haltade och lite lustig för ett slag.

Nu försökte jag springa vidare, för ibland släpper smärtan, men det fungerade inte i dag. Jag fick förkorta ned och gå min Eriksbergsrunda. Det funkade bara inte. Nu är jag arg och bitter. Alldeles för tidigt i livet.