Frustrationen är stor, större än någonsin

Han säger det jag tänkt så många gånger sedan jag kom hem från Brighton. Inte just jämförelsen med Stockholm, men Göteborg är en grå stad.

Exempel.
Jag och Fredrik blev uppriktigt exalterade då vi såg en kändis på Kungsgatan i går. Jan Rippe.
Och någonstans då insåg jag hur jag målat mig själv in i ett litet hörn. Frustrationen över staden Göteborgs oduglighet blir enorm.

Ett evenemangsstråk, som de flesta göteborgare egentligen aldrig uppfattat, som aldrig har gått på plussidan. Nu tillkommer en ny fotbollsarena. Men det känns som om även det är ett halvdant projekt. Man går aldrig fullt ut i den här staden. Det har fungerat förut, men just nu ser det mörkt ut. Göteborg har hamnat någonstans mellan det forna och det framtida. Nuet? Nej - man har hamnat i ett vacuum som man sugs längre och längre in i. Gör man ingenting snart kommer vi vara omsprungna av Skövde och Vänersborg. Och det är bara i Västergötland jag talar.

Jag vet, Stockholm blir aldrig min stad. Men frågan är om jag, med stolthet i rösten, kan säga att Göteborg alltid kommer vara det.
I dag skall ett tappert försök göras.