En sådan där period, ni vet?

Egentligen skulle jag tända ljuset, men det skulle också göra mig gladare än vad jag egentligen är. Egentligen skulle jag byta låt till någonting muntrare, men det skulle också göra mig muntrare än vad jag egentligen är. Egentligen skulle jag hälla upp ett till glas läsk och hämta en negerboll, men det skulle också göra mig nöjdare än vad jag egentligen är.

Är inne i en period där jag inte värdesätter det som händer mig på ett rättvist vis, dessutom är jag bitter och gnällig för jämnan. Jag skulle kunna vända på det hela och jag vet hur. Men jag känner inte för det, för oron kommer ändå finnas där. Men jag kan inte fråga rätt ut. Nej, det får komma som det kommer. Tids nog klurar jag nog ut något.

Men under den här tiden då? Innan jag klurat ut det där som tynger mig. Vad ska jag göra då? Sitta och vänta på att någon ska komma klappa mig på huvudet, säga att det blir bra och det inte är så farligt? Det låter rätt patetiskt. Men det är ungefär det jag gör. Har flera saker jag skulle kunna ta tag i, men det finns ingen kraft. Ingen ork.

Jag vet vad jag ska göra, men det finns ingen ork till det och det gör mig än mer frustrerad. En promenad i det vackra vädret i dag hade varit trevligt, men jag tar mig inte tid. I stället sitter jag inne och glor på teve, klickar runt bland menlösa bloggar och blir uttjatad av ändlösa spaltmeter av nöjesjournalistik. För att inte tala om alla Youtube-klipp.

Väntar i stället, i mitt mörka rum, på något som skall förgylla. Helst ska jag inte behöva röra mig ur fläcken. Eller så ska det vara ett riktigt äventyr. Någonting som får mig nyfiken igen. Vilja vara på hugget. Men just nu är det mörkt även utomhus. Det lockar inte. Inte alls. Persiennerna är neddragna och det är mina ögonlock också. Där bakom händerna.

(Nu kommer mamma läsa det här och blir orolig så att hela kroppen skakar. Bli inte det mamma, jag klarar mig. Och du läser bloggen på egen risk.)