31 mars 2008

Hemma och lycklig

Förstår ni den totala lyckan när jag sitter på sängkanten och kan böja upp underbenet utan att det knäpper, knakar och gör ont. En liten tår sprängde fram.

Och än så länge mår jag fint. Ingen smärta alls, och morfinet ger mig samma mysiga avslappningskänsla som en lagom mängd alkohol gör. Utan det som snurrar. Kan det bli bättre då?

Läkaren hade ingen social kompetens överhuvudtaget, men sköterskorna var desto trevligare. Även brevbäraren som tog bort menisken var av det bättre slaget.

Fyra till åtta timmar efter operationen kommer lokalbedövningen att släppa. Då kommer det göra ont. Så in i helvete, enligt vissa. Lite grann, enligt andra. Högst personligt, enligt läkarna.

Nu ska vi äta pizza. Geisha fanns inte i butiken, men choklad av annat slag fanns. Det blir nya favoriten Ulricehamn på Roma. Tack Sara, för tipset.

Det är inte synd om mig någonstans. Än. Full belastning och inga kryckor någonstans. Inte ens om man tar bort menisken behöver man det. Jag är förbryllad. Men ta det lugnt, ska jag göra. Sex veckors rehab är det som gäller. Sedan går jag på hårdare träning. Det ska bli förbaskat roligt. Kanske kan gå på morgondagens förläsningar. Annars litar jag på Giovannis anteckningar.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Gött att höra. Hoppas detta var sista operationen dårå. Blir det att ut och springa i sommar kanske?^^

Författaren sa...

qton
Ah, får hoppas! Och jag är galet på för att springa!

Marcus sa...

Brevbäraren? Som tog bort menisken? Jag har ju hört talas om nedskärningar inom sjukvården, men det där låter ju inte alls bra.

Författaren sa...

marcus
Haha. Nja, inte alls bra. Han vandrade hem med två veckors sjukskrivning. Sedan springer det runt ännu en brevbärare utan menisk (tror det finns ett par stycken här omkring - man kan höra dem på förmiddagarna när de stryker runt ledstängerna) i våra trappor.