Super

Jag har utvecklat ett beteende som gör att jag inte kan somna förrän morgontidningen kommer. Det gör den halv fyra varje morgon. Men jag måste inte gå och läsa den eller något sådant, jag måste bara höra den dimpa ned på andra sidan väggen. Schdoffsch låter det när dunset och prasslet förenas i en enda rörelse.

Efter att ha tittat på Superbad, ja den var underbar till skillnad från andra high school-filmer, ligger jag nu och tittar på en amerikansk/brittisk dokumentär om barn och ungdomar som har sjukdomar som gör dem feta. På ett par stycken fungerar inte den del i hjärnan som ger en mättnadskänsla, varpå personerna alltid känner sig hungriga. Nu ska de få hjälp. Amerikaner är ofta feta. Britter också. Men britterna har ett sjukligt behov av att visa upp det i dokumentärer. Tro mig, de gånger jag tittade på teve under bästa sändningstid i England, fanns det alltid någon kanal som visade dokumentärer om abnormaliteter. Oerhörda begär, udda handikapp och tjocka penisar. You name it, they've got it.

Den lilla mage laptopen vilar på och mina lättare sömnsvårigheter känns inte som världens största problem längre.