Jag har ungefär en miljon mentala post-itlappar i mitt huvud och en hel drös ligger och flyter omkring i resten av min kropp. De som blåst iväg på grund av vinddraget. Korsdrag mellan öronen.
Typ.
På de här gula, orangea och rosa lapparna finns det anteckningar på vad jag ska skriva om på bloggen. Vissa tankar ligger och gror. Vissa kan inte publiceras ännu - jag är inte gammal nog att bli riktigt så nostalgisk över barndomsminnen som jag faktiskt vill vara. Vissa går inte att skriva om för att fel människor läser. Vill ju inte att mamma läser om det hetaste sexet eller värsta fylleslagen i mitt liv, eller? Inte än i alla fall. Så de post-itlapparna sitter fastsatta i bakre delen av huvudet. Andra skvalpar som sagt runt i kroppen i olika kroppsvätskor. De är borttappade, men kommer komma fram i helt fel tidpunkt - som när man ska plugga - och måste snabbt sättas upp där jag kommer ihåg dem. Men så kommer det där vinddraget igen och sliter ned dem i magsyra och blodplasma igen.
De i magsyran försvinner och kommer kanske aldrig tillbaka igen. Då går jag miste om något ju.
Nu gick jag alldeles för långt.
Vad ska jag säga?
Jag tycker om post-itlappar. De är praktiska.
Så länge det inte blåser.
Typ.
På de här gula, orangea och rosa lapparna finns det anteckningar på vad jag ska skriva om på bloggen. Vissa tankar ligger och gror. Vissa kan inte publiceras ännu - jag är inte gammal nog att bli riktigt så nostalgisk över barndomsminnen som jag faktiskt vill vara. Vissa går inte att skriva om för att fel människor läser. Vill ju inte att mamma läser om det hetaste sexet eller värsta fylleslagen i mitt liv, eller? Inte än i alla fall. Så de post-itlapparna sitter fastsatta i bakre delen av huvudet. Andra skvalpar som sagt runt i kroppen i olika kroppsvätskor. De är borttappade, men kommer komma fram i helt fel tidpunkt - som när man ska plugga - och måste snabbt sättas upp där jag kommer ihåg dem. Men så kommer det där vinddraget igen och sliter ned dem i magsyra och blodplasma igen.
De i magsyran försvinner och kommer kanske aldrig tillbaka igen. Då går jag miste om något ju.
Nu gick jag alldeles för långt.
Vad ska jag säga?
Jag tycker om post-itlappar. De är praktiska.
Så länge det inte blåser.
7 kommentarer:
Har nog aldrig hållt med dig mer än nu!
Jag skulle behöva ha min hjärna direktuppkopplad mot bloggen då jag alltid från mina briljanta idéer då jag är långt ifrån en dator och när man väl hamnar vid en så har de vandrat iväg ner mot fötterna...
sis
Härligt att höra. Jo, det är därför jag och Anton förutspår diktafonen till årets pryl vartenda år. Vi lyckas aldrig pricka rätt i vårt tippande, men visst vore det briljant att kunna snacka ned allt på en plastbit kallat minneskort? Den är ju lite tyngre än post-itlapparna, så den blåser nog inte iväg lika lätt.
ooo! vilken lysnade idé! ge mig en när jag fyller år? du har ju tid på dig att välja ut rätt menar jag...
sis
Ger du mig en i födelsedagspresent då? Jag menar, man måste ju ge för att få något tillbaka?
Men de är ju tråkigt att ge samma sak till folk! Du kommer få något bättre nu när du ska fylla 20! Jag har ju oxå tid att fundera på.
sis
Sluta nu. Det låter som om du ska köpa mig en rollator. 20 är ju halvvägs till pensionen.
Diktafonen är inte så bra som man vill få det till. Det krävs nämligen att man laddar över allt till datorn och sedan tar sig tid att lyssna igenom det för att den ska ha något syfte. Och det har jag lärt mig att man är dålig med. :oP Sedan är det ju lite pinsamt att prata för sig själv in i den om något personligt man tänkt, när folk står runt omkring. Så då drar man sig för det med, och så glömmer man det innan man är tillräckligt ifred för att kunna tala in det.
Livet är hårt när man tänker efter!
Skicka en kommentar