Bussen hem i natt. Klockan är strax efter två, när jag kliver på i Brunnsparken, hem mot Eketrägatan. Jag ställer mig i det bakre av dragspelen, det är fullbesatt i övrigt. En hållplats senare, stapplar en kvinna på. Hon är ärrad och hennes fåror i ansiktet talar nog mer om mängden alkohol som passerat levern än när födelseattesten är signerad.
Hon sätter sig ned.
Jag tänker inte mer på henne, utan stirrar ut genom fönstret eller på det par som sitter två meter bort. Jag kan inte låta bli att låta blicken falla över de två. Hon glufsar på en kebab och han ser något besvärad ut. Vitlöksstanken (den är dock en doft, så länge den inte är i munnen på någon) sprider sig snabbt i den tunga luften.
Längst bak sitter ett gäng ungdomar. Egentligen borde de alla ligga i sängen och sova vid det här laget. En eller två skulle säkert kunna få sina föräldrar att läsa godnattsagor för dem. Det är så unga de är. Och alldeles för vilda för att vara opåverkade. De har dock vett nog att hejda en av deras kompisar till att tända en cigarett inne i bussen. Hur de fått tag i sprit och cigaretter, är inte något mysterium, men det är ledsamt att inte ens langarna har samvete nog att säga nej. Money talks.
I ögonvrån ser jag hur en svart jacka och en grå munktröja slängs på golvet. Så ser jag hur den ärrade kvinnan mödosamt reser sig upp, börjar nynna och dansar ett slag. Bussen kränger till, och hon hamnar på alla fyra på golvet. Hon bestämmer sig för att ta sig en tupplur med sitt röda linne långt uppdraget, precis under brösten. Låt oss bara säga att hon antagligen varit i bättre form tidigare under sitt liv än just den här natten.
Paret ser ut att ha problem. Hennes ögon flackar och för en stund ser det ut som om hon skall få upp hela kebaben, hon nyss tryckt i sig. Jag överväger att flytta på mig, men hon blundar och lutar huvudet mot sin partner som ger mig en blick som skriker "Snälla, ta mig härifrån!". Jag vänder snabbt bort blicken, men tankarna stannar kvar hos den unge mannen. Han ser mycket nykter ut, men hans ögon är blanka av tröttma. Jag möter hans ögon igen och han skakar försiktigt, för att inte hon skall märka något, på huvudet och suckar. Han ser inte ut att trivas. Om det är vitlöksstanken som gör det, eller om det är förhållandet som håller på att braka ihop, låter jag vara osagt. Han ser bara mycket olycklig ut, samtidigt som hon snällt somnar på hans axel med ett svagt leende på läpparna. Jag tyckte synd om de båda.
En man har börjat hjälpa kvinnan på fötter, men hon blir rosenrasande av att bli väckt ur sin sömn, som skulle kunnat vara lika länge som Törnrosas. Hon reser på sig, bussen svänger och hon faller in i en ung kvinna som sitter och försöker ringa till någon. Den ärrade kvinnan drar ned sitt linne som hittills visat för mycket hud. Elasticiteten drar snabbt upp den igen. Hon blir tvingad till att sätta sig ned, och någon frågar henne om vart hon skall hän.
Nästa hållplats går jag av på. Det sista jag hör, när dörrarna stängs är hennes spruckna röst utbrista på grov göteborgska.
"Men jag ska ju till Sahlgrenska!"
Stackars sate, tänker jag och vandrar hem i det gulblå skenet av gatlyktor och neonskyltar.
Hon sätter sig ned.
Jag tänker inte mer på henne, utan stirrar ut genom fönstret eller på det par som sitter två meter bort. Jag kan inte låta bli att låta blicken falla över de två. Hon glufsar på en kebab och han ser något besvärad ut. Vitlöksstanken (den är dock en doft, så länge den inte är i munnen på någon) sprider sig snabbt i den tunga luften.
Längst bak sitter ett gäng ungdomar. Egentligen borde de alla ligga i sängen och sova vid det här laget. En eller två skulle säkert kunna få sina föräldrar att läsa godnattsagor för dem. Det är så unga de är. Och alldeles för vilda för att vara opåverkade. De har dock vett nog att hejda en av deras kompisar till att tända en cigarett inne i bussen. Hur de fått tag i sprit och cigaretter, är inte något mysterium, men det är ledsamt att inte ens langarna har samvete nog att säga nej. Money talks.
I ögonvrån ser jag hur en svart jacka och en grå munktröja slängs på golvet. Så ser jag hur den ärrade kvinnan mödosamt reser sig upp, börjar nynna och dansar ett slag. Bussen kränger till, och hon hamnar på alla fyra på golvet. Hon bestämmer sig för att ta sig en tupplur med sitt röda linne långt uppdraget, precis under brösten. Låt oss bara säga att hon antagligen varit i bättre form tidigare under sitt liv än just den här natten.
Paret ser ut att ha problem. Hennes ögon flackar och för en stund ser det ut som om hon skall få upp hela kebaben, hon nyss tryckt i sig. Jag överväger att flytta på mig, men hon blundar och lutar huvudet mot sin partner som ger mig en blick som skriker "Snälla, ta mig härifrån!". Jag vänder snabbt bort blicken, men tankarna stannar kvar hos den unge mannen. Han ser mycket nykter ut, men hans ögon är blanka av tröttma. Jag möter hans ögon igen och han skakar försiktigt, för att inte hon skall märka något, på huvudet och suckar. Han ser inte ut att trivas. Om det är vitlöksstanken som gör det, eller om det är förhållandet som håller på att braka ihop, låter jag vara osagt. Han ser bara mycket olycklig ut, samtidigt som hon snällt somnar på hans axel med ett svagt leende på läpparna. Jag tyckte synd om de båda.
En man har börjat hjälpa kvinnan på fötter, men hon blir rosenrasande av att bli väckt ur sin sömn, som skulle kunnat vara lika länge som Törnrosas. Hon reser på sig, bussen svänger och hon faller in i en ung kvinna som sitter och försöker ringa till någon. Den ärrade kvinnan drar ned sitt linne som hittills visat för mycket hud. Elasticiteten drar snabbt upp den igen. Hon blir tvingad till att sätta sig ned, och någon frågar henne om vart hon skall hän.
Nästa hållplats går jag av på. Det sista jag hör, när dörrarna stängs är hennes spruckna röst utbrista på grov göteborgska.
"Men jag ska ju till Sahlgrenska!"
Stackars sate, tänker jag och vandrar hem i det gulblå skenet av gatlyktor och neonskyltar.
2 kommentarer:
Jag säger som Herr Vreeswijk: Dekadens...dekadens.
qton
Jag får för mig att jag måste stå och hoppa, skrika och klappa i händerna. "De-ka-dens, de-ka-dens, de-ka-deeeens. De-ka-dens, de-ka-dens de-ka-de-ens. De-ka-dens, de-ka-dens, de-ka-dens, de-ka-de-ens, DE-KA-DENS!" Tur jag inte gjorde det på bussen bara. Det hade ju varit lite pinsamt.
Skicka en kommentar