MTV dunkar i bakgrunden och nyss spelades Peter, Bjorn and Johns Young Folks och jag kastades tillbaka till Arc på Seafront i Brighton.
Det är en schysst klubb, och kommer man i tid är det billigt att gå in, eller så gör man som Mårten och bara nickar glatt och går förbi vakterna. Men den metoden är betydligt mer riskabel. De utlovade temakvällarna uteblev oftast, åtminstone då vi lockades med löften om mycket indiemusik. Visst, Peter, Bjorn and John är indie, men knappast de remixer av Young Folks som spelades. Fast jag har ju bara hört de där, och de var något säregna, och ja. Nej. Det blev helt enkelt fel när texten gick ungefär så här.
"And we don't care about the young folks, shake y'ass bitch! Talking about the young style, smack my bitch up! And we don't care about the old folks, make it fucking show Talking about the old style too, come on, get down on the flo' mo'fo's!"
Det hela var mycket skumt, men väldigt engelsk ungdom.
Lättklädda tjejer i rökinhägnaden utanför, stod och stirrade ut i natten över det becksvarta havet frågade om vi hade en cigg eller två att ge bort. Även om jag hade några, så skulle de inte få några. "Sorry ladies, dress up!" skulle jag sagt.
Arc var alltid det säkra kortet om det inte fanns något annat festligt, vilket det oftast fanns. Man kunde alltid hitta någon man träffat tidigare där. Om inte, så låg klubbarna täta under gatan vid stranden. Hur som helst, blev vi alltid ett stort gäng svenskar som övertog en del av dansgolvet, precis samma plats varje gång dock (vilket kanske säger mer om storleken på lokalen), och varje kväll spelades Young Folks-remixen minst en gång. Patriotismen, den bultade hårdare och mer adrenalinstint än någonsin.
Det mesta hände där under de välvda taken, som påminde inte så lite om källarbaren på vandrarhemmet i Prag förra året, och asfalten där bilar och bussar körde. Blodiga näsor, spruckna läppar, hångel mot väggarna och hattjakter. Lustiga handslag med människor jag aldrig såg mer och skrikiga diskussioner med britter om vem de fick flörta med.
Det skönaste med att vara på strandklubbarna var att man alltid fick en uppfriskande promenad hem. Vissa gånger satte jag mig ned på strandens lena stenar och bara var. Stirrade ut över havet, där endast en båts strålkastare delade himmel från vatten.
En liten stund att tänka.
En liten stund för att känna att man var vid liv.
En liten stund att reflektera över Peter, Bjorn and John.
Det är en schysst klubb, och kommer man i tid är det billigt att gå in, eller så gör man som Mårten och bara nickar glatt och går förbi vakterna. Men den metoden är betydligt mer riskabel. De utlovade temakvällarna uteblev oftast, åtminstone då vi lockades med löften om mycket indiemusik. Visst, Peter, Bjorn and John är indie, men knappast de remixer av Young Folks som spelades. Fast jag har ju bara hört de där, och de var något säregna, och ja. Nej. Det blev helt enkelt fel när texten gick ungefär så här.
"And we don't care about the young folks, shake y'ass bitch! Talking about the young style, smack my bitch up! And we don't care about the old folks, make it fucking show Talking about the old style too, come on, get down on the flo' mo'fo's!"
Det hela var mycket skumt, men väldigt engelsk ungdom.
Lättklädda tjejer i rökinhägnaden utanför, stod och stirrade ut i natten över det becksvarta havet frågade om vi hade en cigg eller två att ge bort. Även om jag hade några, så skulle de inte få några. "Sorry ladies, dress up!" skulle jag sagt.
Arc var alltid det säkra kortet om det inte fanns något annat festligt, vilket det oftast fanns. Man kunde alltid hitta någon man träffat tidigare där. Om inte, så låg klubbarna täta under gatan vid stranden. Hur som helst, blev vi alltid ett stort gäng svenskar som övertog en del av dansgolvet, precis samma plats varje gång dock (vilket kanske säger mer om storleken på lokalen), och varje kväll spelades Young Folks-remixen minst en gång. Patriotismen, den bultade hårdare och mer adrenalinstint än någonsin.
Det mesta hände där under de välvda taken, som påminde inte så lite om källarbaren på vandrarhemmet i Prag förra året, och asfalten där bilar och bussar körde. Blodiga näsor, spruckna läppar, hångel mot väggarna och hattjakter. Lustiga handslag med människor jag aldrig såg mer och skrikiga diskussioner med britter om vem de fick flörta med.
Det skönaste med att vara på strandklubbarna var att man alltid fick en uppfriskande promenad hem. Vissa gånger satte jag mig ned på strandens lena stenar och bara var. Stirrade ut över havet, där endast en båts strålkastare delade himmel från vatten.
En liten stund att tänka.
En liten stund för att känna att man var vid liv.
En liten stund att reflektera över Peter, Bjorn and John.
2 kommentarer:
Vilka minnen du väcker! Du har verkligen fångat Arc där.
sis
Kul! Tack för komplimangen.
Skicka en kommentar