Handen darrade när jag släppte brevet i den blå postlådan inne i stan. En djup suck, så tappade jag taget och en bil bländade mig med sitt skarpa vita strålkastarljus.
Nu finns ingen återvändo. Jag kan inte göra arbetet bättre. Sämre kan det inte heller bli. Vilket ju är ganska så bra. Men jag gick ändå därifrån med tankegången att det verkligen inte går och att det finns minst hundra som är så mycket bättre än mig.
Det är mellan den tanken och det något mer självsäkra tänket "Jag kommer ta mig sjutton bli ruskigt bra på det här". Den senare tanken var den jag hade när jag skrev ett personligt brev om varför jag skulle bli antagen. Vilket var tur det. Annars kommer det aldrig gå vägen.
Hur som helst. Nu är jag utpumpad å det grövsta. Inget mer skrivande ikväll. Kanske imorgon.
Nu finns ingen återvändo. Jag kan inte göra arbetet bättre. Sämre kan det inte heller bli. Vilket ju är ganska så bra. Men jag gick ändå därifrån med tankegången att det verkligen inte går och att det finns minst hundra som är så mycket bättre än mig.
Det är mellan den tanken och det något mer självsäkra tänket "Jag kommer ta mig sjutton bli ruskigt bra på det här". Den senare tanken var den jag hade när jag skrev ett personligt brev om varför jag skulle bli antagen. Vilket var tur det. Annars kommer det aldrig gå vägen.
Hur som helst. Nu är jag utpumpad å det grövsta. Inget mer skrivande ikväll. Kanske imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar