Underskattat pojkstreck.

Men dra mig på en snöskoter i öknen rakt in i en låda med höns.

Jag blev positivt överraskad när jag dammade av Hansonsskivan. Hade småpojkarna haft lite mer bas i rösterna hade flera av låtarna varit helt okej att lyssna på.
Oj, vad skumt det känns.
Men det känns fortfarande lite nittiotal över det hela. Men vad ska det göra annars då?
Men fortfarande chill, så länge de har tempot uppe. När tempot sjunker blir låtarna inte värda att lyssna på längre. Inte i mina öron.
Jag tror jag ska försöka pitcha ned rösten på låtarna någon gång. Då jäklar väntar jag mig en ordentlig Hansonboom i... ja, mitt rum åtminstone. Till och med då är jag lite för optimistisk. Nåväl. Något riktigt fan blir jag nog aldrig.

Jag vill ändå ha en skateboard nu.
Så det så.