18 augusti 2006

Fan.

Det känns inte för jävla bra nu.
Men det är helt och hållet självförvållat.
Som jag skrev i en konversation med Sigrid igår.
"Inte ens när man levt sitt liv vet man allt om en själv."

Klyftigt måste jag säga, men jag anade inte hur rätt jag hade.
När man snart fyller arton vet man dock än mindre, och det är sådant man får sota för.
Det känns hårt att förlora en av sina bästa vänner. Hårdare när man gör det på det vis man gjort det på den här gången.
När man själv har klantat till det.
Rejält.

Jag hade äntligen en hel natts sömn i natt. Nu kan jag räkna med att sitta uppe nätterna långa. Skriva, antagligen.
Antagligen skriva.

Plötsligt blev jag lite för fri.
Inga ord i världen kan förändra det som skett. Ingenting.
Många ord kan förklara var som hänt.
Alltför många ord kan kastas på den skyldige. Alltför många.

Det kan knappast vara första gången det här händer för någon. Jag undrar hur de skötte situationen. Om det också slutade med den här olyckliga utgången. En utgång som varit synlig hela tiden, men man har desperat letat efter en dörr till en annan värld. Allt medan taket sakta sänks och kommer närmare våra tjockskalliga huvuden.

Jag vill inte fylla 18 längre.
Vill hellre vara fem år. Bekymmersfri och utan krav.

Utan krav.

Zero.
Over and out.

1 kommentar:

Anonym sa...

Väl valda ord du sa till mig. De kom på rätt plats som vanligt =)