EN AV ALLA DE NÄTTER

Månljuset lyser upp mitt anteckningsblock. En tunn, tunn skära som lyser upp hela min tillvaro tillsammans med en mycket god vän som skickat ett fint SMS för att lugna mig. Blickar jag österut syns Palace Pier med dess nöjesfaciliteter och intensivt flörtande lampor i regnbågens alla färger i kontrast till den man som sitter en bit bort på stranden, snyftandes gör han återupprepade försök att nå någon via sin mobiltelefon. Havet framför honom och mig ligger alldeles stilla i kväll, inga vågtoppar att dras med i. Det finns ingenting sådant den här natten.

Ännu en motionär springer förbi trots den bitande kylan som tar tag i mina kinder. En skugga kommer mot mig och förvandlas till en äldre herre som frågar mig om vägen. Jag pekar och ger lösa direktiv på ett främmande språk jag lärt mig att förstå.

En ambulans susar förbi, någonstans i Portslade har en gammal tant fått en hjärtattack, samtidigt som polisbilens blåljus syns i Moulsecoomb där ännu en ung moder har blivit lämnad åt sitt öde av en alltför våldsam pojkvän. Från kullarna uppe i South Downs ser man livet på håll. En traktor, ett halvt dussin emballagebollar utan emballage och jag. Månen och en vaken stad. Havet och himlen. Allt möts i harmoni och man kan återigen njuta av livet. Det kommer att bli tomt utan dig. Er. Ni, alla. Separationsångesten börjar krypa sig närmare och då är det en månad kvar utav sådana här underbara nätter.

Skorstenståget som sträcker sig ända bort till Shoreham-by-Seas lyxlägenheter blinkar i otakt. Molnen täcker stjärnorna rakt ovanför mitt huvud, men ingenting är väl perfekt? När jag ser vinterns två första snöflingor dala ned mot marken, lekandes i virvel under en lyktstolpe, undrar jag om det faktiskt kanske är det i alla fall.